humraliv

Ibland blir det nästan rätt. För att se det positivt. Eller så kan man säga att det varken blir hackat eller malet.

Jag har långa ben.
Eller kort överkropp, beroende på hur man ser det.
Jag väljer att se det som långa ben.

Vännen Ms mamma påpekade någon gång när jag som tonåring ynkade mig över den ofta mycket opraktiska oproportionerligheten att fotomodeller minsann har långa ben. Jag kunde bli fotomodell, föreslog hon.
Vännens storebror replikerade då rart:
- Ja, eller struts.

Som bakgrund, alltså. Så förstår ni att när man med kort överkropp och långa ben äntligen hittar byxor som sitter snyggt så slår man helt enkelt till, kosta vad det kosta vill. Så jag slog till på ett par såna här:


Inte nog med att de hade låg midja, de såldes dessutom i rålängd.
Hurra!
Satt snyggt gjorde de ju också!
Dubbelhurra!

Kom hem och svassade runt i lägenheten och tänkte att med de här braxorna skulle jag vara snygg både på fjället och kontoret. Tills jag funderade på om de egentligen var vad jag sökte...Det slutade med att jag lämnade tillbaka dem.

De var nämligen ett riktigt snyggt skott, men bredvid mål. De var för tighta för vandring. Det är jobbigt nog utan att behöva streta mot byxorna hela tiden. Och de var helt enkelt för frilufsiga för jobbet. Två dragkedjor för att korta av dem, det var liksom två mer än jag behövde här hemma i stan.

Rackarns. Så jag stretar på i mina Karla zipp-off i borstad G-1000. också köpta i rålängd. Me like.




Foton lånade från naturkompaniet.se

Rackarns.

Köpte mig ett sånt här på addnature.com. Ett Trangia 27-3UL.


Bild lånad från Trangia.se

Kanon! Jättefint och snabb leverans som bara den!

Men det var för litet. För sent kom vi på att en liter inte är särskilt mycket när man ska koka pasta till två hungirga vandrare.

Återstår att antingen köpa en lägerkittel som man ställer ovanpå köket när man lagar mat (dvs energiförlust pga avstånd till lågan) eller att sälja köket och köpa en modell större.

Någon som är intresserad av ett helt oanvänt kök? Spritbrännare ingår.

Uppdaterat 2008-07-23: Sålt till kollegan/gentlemannen med en scout till dotter.

Veckans tisdagstema är Tro.

Jag tror.
På mycket.
Jag har väl lite svårt att definiera på vad, men bland annat tror jag på det här: Möjligheten till förändring, om man verkligen vill.

Jag tror att om tillräckligt många reser sig och ställer KRAV så förändras saker och ting. Ibland, eller ganska ofta, sviktar dock min tro på mitt eget engagemang och ork. Det är då man ska lyssna på en sån som Mattias Klum, och bli påmind om att det är bättre att göra det lilla man kan än att gå och grubbla på allt man borde göra.

Jag påminner mig också den här synen som mötte mig en morgon i köket. Det är också tro. Klicka på bilden så får du läsa lite mer om den.



Vill du också vara med och bidra med en egen tolkning? Gå in här!

Som Mattis rusade ut i Mattissalen och skrek när Ronja fötts ville jag idag rusa ut från Mattssons Foto i Lund och skrika över hela Klostergatan:

- Jag har fått ett objektiv!

(varpå någon svarar:)

- Vad blev det för sort?

- Ett MAKRO!!


Äntligen fick de hem det. Mitt hett efterlängtade Nikkor 60mm. Nu ska här lekas!




Hm. Inte riktigt meningen att fingeravtrycken skulle vara kvar. Men det är faktiskt inskriften och makron som räknas.

 

Det måste nog bli den inledande frågan i det här inlägget: Jag vill. Men hur gör man för att orka?

Mattias Klum sade i sitt sommarprogram något mycket klokt: Alla ni som tvivlar på er egen förmåga att göra skillnad - sluta med det och börja göra något istället!

 

Ibland måste jag höra något sånt för att återigen orka engagera mig i jakten på den hållbara livsstilen. Och nej, jag kommer inte sluta köra bil. Och jag kommer inte att avstå allt som inte är kravmärkt eller ekologiskt. Inte heller kommer jag att sluta ta flyget upp till mina föräldrar i Uppland när jag vill besöka dem en helg och tåget tar för lång tid.

 

Men jag får ny kraft att ta cykeln till jobbet även när det regnar.

Jag får ny energi att söka alternativ till de varor jag köper av bara farten. Var finns bra ekologiska underkläder*, till exempel?Eller hudvårdsprodukter utan palmolja?

 

Jag tänker ett varv till innan jag tar det vanliga vetemjölet istället för det ekologiska på grund av prisskillnaden. För visst har jag ju råd med det?

Frågan är: Har jag råd att låta bli?

 

Hittar jag inga kravmärkta bananer på mitt ICA, så kanske jag tar mig tiden att fråga efter dem. Och när jag har tiden så ser jag till att ta tåget, även upp till de kära föräldrarna.

 

I perioder tar det här mycket av min tankeverksamhet, för det skär i mig när jag hör Mattias Klum berätta om Orangutangerna på Borneo, som bara kommer att finnas där i tio år till om inget görs.

Mitt hjärta brister lite grand varje gång jag hör om svältande isbjörnar och döende hav.

 

En dröm jag har är att få chansen att klimat- och miljöoptimera mitt hem och mitt liv, med riktig proffshjälp. Jag skulle vilja bo klimatsmart, bära snygga kläder som är så miljö- och rättvisemärkta som det bara går. Jag vill köra min bil, men på ett så snällt sätt som möjligt. Jag vill inreda mitt hem med vackra saker och fina blommor, men så långt det bara går göra det utan att någon har fått sätta sin hälsa på spel för det, och utan att behöva tänka att jag tär.

Tär, tär, tär.

Jag vill. Men hur orkar man?

Tills jag har svaret på den frågan köper jag mitt ekologiska mjöl. Skickar ett och annat ilsket mail till Skånemejerier för att de sätter en j***a skruvkork på paketen istället för att göra all mjölk ekologisk. Jag köper så närodlat som möjligt och jag kör bilen på låga varvtal. Jag fortsätter kika efter bättre saker i de perioder som jag orkar, och jag sviker inte från min roll som Isbjörnsfadder hos WWF.

 

Jag tror på den lilla människans möjligheter att göra stora skillnader. Jag gör verkligen det.

Framför allt så känner jag i hela mig att hur ska det gå om alla låter bli att göra det de kan bara för att det kanske inte gör någon stor skillnad att just de gör det?!

 

*till exempel på addnature!

Veckans Tisdagstema är Blå och eftersom klockan är sen låter jag min bild tala för sig själv den här gången.

Vill du vara med? Gå in här och se hur lätt det är!

Nu ska ni få höra.

Jag tjoade och tjöt när jag kom hem från jobbet igår. Ett vykort hade nämligen kommit från söta vännerna S & A som är i USA och reser runt några veckor.

Kortet inleddes:


"Nu är man satt i äktenskapets bojor...Elvis gjorde ett bra jobb i Las Vegas!"


Va?! Är det inte fantastiskt?!

Galet! Vilka nyheter! Tokiga människor! Underbart!

Orden räcker inte till för hur jäkla kul det är! Och jag verkar ha ändlöst med utropstecken!

S & A - Ett alldeles jättestort megagrattis, era tokar, om ni läser det här!!

Här är till er:

Mmm...nu har jag också sett den. Skrattade högt och grät om vartannat hela filmen igenom. Mina förväntningar överträffades - Big time. För såna hade jag, även om jag försökte så gott jag kunde att förneka dem. Vad tyckte du?

Undrar när man ska se den nästa gång...