humraliv

Packa, packa, packa...

Efter en mysig kväll med K, med kvällsdopp i stenbrottet och mycket prat så drog packningen igång på allvar.

Tre eller fyra par strumpor? Fyra. Gånger två. Hur många gånger kommer vi att tvätta? Ska man ha allt det här godiset med eller kanske man ska lätta på packningen och äta lite nu? Ta en, packa fort ner resten. Djupt. Ska makaronerna portionsförpackas eller inte? Ja, portionsförpackas. Och behöver man verkligen den där mysiga bomullströjan eller är det vettigare med en vindjacka. Vindjacka blir det.

Ujuj. Tur att vi reser först i morgon kväll. Så man hinner sova på dagen. Men det ska visst bli tokvarmt här imorgon, så det får nog bli ett dopp också.

Nehejni! Ha det gott! Här bär det av till fjälls!

Här ska vi bo en natt:



Fjällstugan Gåsen. Kanske orkar vi upp på toppen av Gåsen den här gången, älskling? Förra gången kom vi fram sent och det var bara att lägga fötterna i framstupa sidoläge. I år vet vi bättre. Både hur man bär ryggsäckar och hur tidigt man ska ge sig av.

Aaaaahhhh....

Ibland blir det nästan rätt. För att se det positivt. Eller så kan man säga att det varken blir hackat eller malet.

Jag har långa ben.
Eller kort överkropp, beroende på hur man ser det.
Jag väljer att se det som långa ben.

Vännen Ms mamma påpekade någon gång när jag som tonåring ynkade mig över den ofta mycket opraktiska oproportionerligheten att fotomodeller minsann har långa ben. Jag kunde bli fotomodell, föreslog hon.
Vännens storebror replikerade då rart:
- Ja, eller struts.

Som bakgrund, alltså. Så förstår ni att när man med kort överkropp och långa ben äntligen hittar byxor som sitter snyggt så slår man helt enkelt till, kosta vad det kosta vill. Så jag slog till på ett par såna här:


Inte nog med att de hade låg midja, de såldes dessutom i rålängd.
Hurra!
Satt snyggt gjorde de ju också!
Dubbelhurra!

Kom hem och svassade runt i lägenheten och tänkte att med de här braxorna skulle jag vara snygg både på fjället och kontoret. Tills jag funderade på om de egentligen var vad jag sökte...Det slutade med att jag lämnade tillbaka dem.

De var nämligen ett riktigt snyggt skott, men bredvid mål. De var för tighta för vandring. Det är jobbigt nog utan att behöva streta mot byxorna hela tiden. Och de var helt enkelt för frilufsiga för jobbet. Två dragkedjor för att korta av dem, det var liksom två mer än jag behövde här hemma i stan.

Rackarns. Så jag stretar på i mina Karla zipp-off i borstad G-1000. också köpta i rålängd. Me like.




Foton lånade från naturkompaniet.se

Rackarns.

Köpte mig ett sånt här på addnature.com. Ett Trangia 27-3UL.


Bild lånad från Trangia.se

Kanon! Jättefint och snabb leverans som bara den!

Men det var för litet. För sent kom vi på att en liter inte är särskilt mycket när man ska koka pasta till två hungirga vandrare.

Återstår att antingen köpa en lägerkittel som man ställer ovanpå köket när man lagar mat (dvs energiförlust pga avstånd till lågan) eller att sälja köket och köpa en modell större.

Någon som är intresserad av ett helt oanvänt kök? Spritbrännare ingår.

Uppdaterat 2008-07-23: Sålt till kollegan/gentlemannen med en scout till dotter.

Måste bara visa en sak. Ser inte de här helt tokiga ut?


Foto: Head2Foot AB

De heter fivefingers och enligt hemsidan får du "...känslan av att gå barfota, men utan att behöva vara rädd för att skada dig på vassa föremål eller att stöta i tårna. " Vidare säger man att "FiveFingers är sköna att bara gå i och perfekta för alla vattennära aktiviteter som segling, kayaking, bad och strandliv och du rör dig lätt och smidigt."

Tokigt, tänker jag. Och samtidigt: De kanske är supersköna! Skulle mer än gärna prova dem. De är säkert jättebra vid vad över bäckar och andra vattendrag, men till det har jag mitt triumfkort från Singapore förra året:



Mina Crocs Cleo! Superlätta och supersköna. Och inte tillnärmelsevis lika fula som vanliga crocs, eller hur?

Klick, klick.

Klick, klick, klick.

Klick.

Så där ja. Efter att ha stoppat i mig ett mindre berg av pannkakor med mosade (färska) jordgubbar och turkisk yoghurt och jäst en stund på soffan bestämde jag mig för att ta en titt på sportabs hemsida som Karin rekommenderade i sin kommentar till ett tidigare inlägg. Och vips så är de tio-tåiga strumporna på väg hem till mig och P. Två par till mig, som redan är tåstrumpe-entusiast, och ett par till P som inte är övertygad ännu.


Foto: Sportab

Faktum är att den här typen av strumpor i smarta fukttransporterande material är outstanding när det handlar om att undvika skavsår. Tårna gnids inte mot varandra alls, även om du är ute och går en hel dag. Allra bäst är de naturligtvis om du kombinerar dem med ett par vanliga strumpor utanpå. Fötterna förblir torra och skavsårsplåstren stannar i första förbandslådan.

Innan jag slog (klickade) till så satt jag och läste recensioner på Utsidan. Jag slogs av hur olika vi använder vissa begrepp. En recensent skrev bland annat:

"Som alla andra skrivit tidigare, förhindrar skav, ger torrare fötter och ytterliggare ett stort plus: De är nämligen (mig veterligen) de enda strumporna man kan glida omkring i "flipp flopp-sandaler" på jobbet med och fortfarande vara ganska så "klädd" (d.v.s. med strumpor på) !"

Jag har en kollega och vän som inte helt säkert skulle hålla med om den definitionen av att "vara klädd". Skulle gärna höra hennes kommentar. ;)

Oooh, det här är roligt.
Jag är ingen pryltoka, men när det handlar om frilufs så blir jag det. Blir fullkomligt hagalen när jag kommer in på Naturkompaniet och står framför deras hylla med små lägerattiraljer och hakar och flaskor och och...ja, det är precis som när man stod framför ICAs penn- och pappershylla som liten och ville ha alla en glittrig blyertspennorna och ett luktsudd och rosa brevpapper och...ja, just så.

Men nu är det min egen plånbok och dessutom jag som ska bära sakerna.

Så idag blev det följande två:


Foto: Naturkompaniet

Ett stycke visp i miniformat. Det som kändes fånigast av mina två inköp. Men faktiskt bra att ha! Det blir lätt pulversåser till pastan och då är en visp bra att ha! Sådärja, nu är jag övertygad. Är du?


Foto: Naturkompaniet

En superabsorberande handduk. Saknades på förra vandringen då den andra mest låg och var blöt hela tiden. Den här har större chans att hinna torka. Tyvärr fanns inte den här trevliga färgen i min butik så jag fick hålla tillgodo med en orange/röd.

Någon som har erfarenhet av stormkök? Det står på tur men det kräver lite mera efterforskningar...

Och vi bäddar i en kupé på nattåget till Undersåker i augusti. Hurra!!

Det ser ut att bli en veckolång tur ut i de jämtländska fjällen. Längre än vi gått förut, men det borde inte bli några problem med ett par vilodagar på Helags Fjällstation.


Bild: STF

Längtar...

Hm...nu återstår att se över prylarna...ser att den gamla hederliga kategorin Frilufs får komma till användning igen. :)

Bakgrund:

Det var en gång ett träd som stod precis intill en stig. Trädet var så placerat att det var bekvämt för de ondsinta människorna att luta sig mot det, hänga tunga väskor på dess grenar, eller till och med pinka på det.

Så fort det gick förbi små elaka pojkar bara måste de slå på trädet (och alla dess vänner intill stigen) med sin pinnar. Som de förmodligen brutit från ett annat stackars träd.

År efter år efter år.

Efter år.

Ni fattar.

Men trädet hade en plan. Den skulle hämnas. Hämnas på alla lata människor som kom där med sina beskäftiga små leenden och fula ryggsäckar. På barnen och barnens föräldrar. Alla andra som inte orkade lyfta på fötterna fick helt enkelt skylla sig själva. Mitt i stigen tryckte trädet upp en rot, en alldeles ovanligt välsvarvad och välplacerad rot.



Och trädet sa: Ha haa, ha haa. V a r j e gång någon slöfock kom förbi utan att lyfta fötterna.

Alla småbuskarna och gammelträden runt omkring garvade så att de barrade på sig varje gång det hände.

Ho ho ho.

Jodå. Så gick det till när d e n roten kom upp!

Vad är längtan och vad är saknad?

Jag kan känna saknad när jag tänker på fjällen. Och jag kan längta efter nästa gång vi åker upp.






























Förra sommaren fjällvandrade vi i Jämtland, mellan Storulvån, Gåsen och Sylarna. Vi skulle ha gått till Blåhammaren, men då vi hade ont mest överallt och vädret var så underbart vackert, så beslutade vi oss för att hoppa över Blåhammaren och ta en extra dag vid Sylarna istället. P tog en hel vilodag, och jag packade en liten ryggsäck med tröja, sittunderlag, kamera och fika och knallade in i Sylmassivet. Det var lite uppför men det kändes nästan inte med så lite packning. Jag kände så tydligt hur jag sträckte på mig - i ryggen, tanken och i själen. När jag blev tesugen satte jag mig med ryggen mot en stor sten med den klara blåa Syltjärnen framför mig, och tillät mig själv att sitta länge och bara vara.

Jag skulle gott kunna tänka mig en fjällsemester om året, och jag längtar redan efter nästa gång - då med en ny fräsig systemkamera!