humraliv

"Hunger-strejkar för frihet. Politisk fånge. Gunnel dum."


Den här veckan var tisdagstemat ovanligt lätt för min del. För här är en kisse som längtar efter frihet.

En morgon när jag kom ut i köket för att fixa frukost möttes jag nämligen av denna märkliga syn. Först höll jag på att skratta ihjäl mig åt P som emellanåt har en alldeles glimrande humor, men tänkte sen att detta kanske borde tas på allvar?

Jag måste ha gjort något allvarligt fel för där satt Kissen nedkrupen i min IKEA-vas med en olycklig och hungrig min. Ända tills jag lovade att sluta, oavsett vad det handlade om, och satte fram Ps fiskgratäng på bordet. Då slängde han sin skylt och kravlade ur vasen.

Har ökat på ransonen fiskgratäng lite och han verkar rätt uppåt, så jag tror vi är sams igen.

Bakgrund:

Det var en gång ett träd som stod precis intill en stig. Trädet var så placerat att det var bekvämt för de ondsinta människorna att luta sig mot det, hänga tunga väskor på dess grenar, eller till och med pinka på det.

Så fort det gick förbi små elaka pojkar bara måste de slå på trädet (och alla dess vänner intill stigen) med sin pinnar. Som de förmodligen brutit från ett annat stackars träd.

År efter år efter år.

Efter år.

Ni fattar.

Men trädet hade en plan. Den skulle hämnas. Hämnas på alla lata människor som kom där med sina beskäftiga små leenden och fula ryggsäckar. På barnen och barnens föräldrar. Alla andra som inte orkade lyfta på fötterna fick helt enkelt skylla sig själva. Mitt i stigen tryckte trädet upp en rot, en alldeles ovanligt välsvarvad och välplacerad rot.



Och trädet sa: Ha haa, ha haa. V a r j e gång någon slöfock kom förbi utan att lyfta fötterna.

Alla småbuskarna och gammelträden runt omkring garvade så att de barrade på sig varje gång det hände.

Ho ho ho.

Jodå. Så gick det till när d e n roten kom upp!