humraliv

Vilken present! Vägen till startplatsen var helt omöjlig att hitta så den tid vi hade tänkt använda till att sitta och titta på andra som flög, den flög iväg. Inte ens med vägbeskrivning var det särskilt mycket lättare. "Sväng in mitt emot den gamla UNO-X-macken" sa mannen vi stannade. 1. Visst, det fanns en gammal bensinpump vid vägen, men inte ett enda UNO-X-märke. 2. "Mitt emot" hade blivit rakt ut i åkern. "Bredvid" fungerade mycket bättre.

Vi hittade dit, och som tur var hade schemat förskjutits lite så vi var helt plötsligt i god tid. Skönt!

Efter en kvart eller så landade Hansi (piloten) med en passagerare och det var dags för mig. DÅ blev det pirrigt för första gången! Hua! Men killen som hjälpte till vid starten förklarade tydligt hur jag skulle göra och skrämde mig inte mer än överkomligt med sina svar på mina frågor.

(- Vad är det här för rem? Kan jag hålla i den under turen?
- Dra INTE i den för då åker du i vattnet!
- Va?!
-Närå, man spänner selen med den.
- Är det vanligt att man landar i vattnet som han där nere med skärmen halvvägs ute i havet?
- Närå, bara vid tandemflygning.)

Och vips så var vi väg. Jag satt som en drottning i min stol (det var riktigt bekvämt!) och kunde njuta av landskapet. Marken försvann från under mina fötter, och vi gled iväg i sidled längs med Hammar Backars sluttning. Högre och högre steg vi, och jag kunde snart se fåglarna glida runt under oss.

Jag fick en bild av hur det är att vara fågel och glida fram tyst och fort. Vi till och med ryttlade ett tag, det vill säga hängde alldeles stilla i luften. Hansi, piloten (säger man så?), förklarade att det inte fanns en chans i världen att fåglar bara flyger för att transportera sig eller jaga. De flyger för att de kan och för att det är roligt.

Och jag är beredd att tro på det.

Tack kollegorna för det jättefina presenten!

Idag är det dags att få luft under vingarna!

Nu ska ni få höra.

Jag tjoade och tjöt när jag kom hem från jobbet igår. Ett vykort hade nämligen kommit från söta vännerna S & A som är i USA och reser runt några veckor.

Kortet inleddes:


"Nu är man satt i äktenskapets bojor...Elvis gjorde ett bra jobb i Las Vegas!"


Va?! Är det inte fantastiskt?!

Galet! Vilka nyheter! Tokiga människor! Underbart!

Orden räcker inte till för hur jäkla kul det är! Och jag verkar ha ändlöst med utropstecken!

S & A - Ett alldeles jättestort megagrattis, era tokar, om ni läser det här!!

Här är till er:

För två år sen vandrade vi här i de jämtländska fjällen och sedan dess har jag längtat tillbaka. Det var långt att köra men med mellanlandning hos mina föräldrar gick det ändå bra. Minnena vandrar ofta tillbaka till Sylarnas fantastiska fjällstation, den iskalla primitiva duschen på Gåsen och det makalöst vackra Sylmassivet. Och jag vill tillbaka.

I år har vi länge funderat på att vandra i det vackra spännande Skottland, men efter att ha funderat på hur mycket tid vi har och hur lång tid det tar att ta sig dit vi vill så bestämde vi oss för att skjuta på det och ta en sydsvensk semester det här året.

Tills idag. SJ.se är inte alltid kul, men idag var de lysande! Vi har inte bokat något än, men det ser ut att finnas nattågsbiljetter hela vägen upp till Jämtland utan byte och hela min kropp skriker: Jaaaaa!! Ta dem! Åk! Ut på fjället!

Måtte biljetterna finnas kvar ett par dagar till...

Ärligt talat?
Skitstor.

Den här lilla vännen landade på min axel en morgon förra veckan, och satt kvar medan jag gick till dörren och ropade in till P som fick komma sättande med sin kamera. Och hon visste inte hur väl hon gjorde. Som jag behövde detta just den här morgonen!

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur jag hade lastat en kartong med överbliven öl från min 30-årsfest (skulle senare lämna tillbaka den på systemet). Eller hur jag provade lyfta den men tänkte att handtagen kaaanske inte skulle hålla och därför skulle ställa ner den igen. När handtagen brast. Jag hoppar över biten om 10 flaskor öl som sprack och rann ut. Hur dörrmattan sög upp öl som en svamp och allt det andra, plus en massa glassplitter, rann ut över hallgolvet. När jag redan var sen till jobbet. Det där om hur strumporna och tapeten också sög upp bra är ju inte heller så kul. Särskilt inte en tisdagsmorgon...

Näe, jag hoppar över det och nöjer mig med att berätta att jag den här tisdagsmorgonen gick med ett leende på läpparna. Hur det kändes som om någon sett min arga blick och mitt trötta torkande. Känt hur desperat jag behövde en räddande, glädjande liten ängel som piggade upp mig. Precis så kändes det! Vad som började riktigt uselt vände och blev en tokigt glad stund!

Hurra! Det bidde en bil! En finfin volvo v40 som spinner som en katt! Åtminstone jämfört med den hostande, rosslande forden. Och jag har blivit en komplett trafikfara. Det finns så mycket elektriska backspeglar, farthållarknappar och displayer om hur mycket bensin jag förbrukar att jag glömmer bort mina medtrafikanter! Jag måste ut på ensliga landsvägar och köra av mig lite.

Nu återstår att döpa vår pärla. Några förslag?

Och det skulle jag kunna utveckla långt, för normalt är det en viss varm P som får värma mina kalla tår.

Men i det här fallet handlar det om en present som jag vet att jag kommer spendera många härliga timmar med, nämligen den kompletta Kalla Fötter-boxen!

Med jordgubbar och mjölk i en skål i knät och spänd förväntan slog jag mig ikväll ner och njöt av det allra första avsnittet. Och det var precis som jag hoppades och trodde: roligt, dramatiskt och vasst. Avsnittets roligaste replik kom från Karen som diskuterar sonen Joshs barnflicka med maken David. Maken är konstant försenad hem och träffar knappt sin son, men tycker bestämt att de ska byta ut barnflickan som bryter på spanska, mot en som både pratar bra engelska och kan ta hand om barn. Karen svarar att de ska de inte alls för Josh älskar den de har nu. "She's like a father to him".
Ni hi hi.

Så till alla eländiga regniga sommarkvällar som inte är välkomna någon annanstans vill jag säga: Kom hit. Jag kommer att ta emot er med öppna armar. I alla fall om ni heter Måndag eller möjligen Tisdag.

Ibland är det inte dumt att stanna upp och låta livet komma ifatt. Men emellanåt är det rätt trevligt att vara på väg också. Som här, på E22:an.

Hur bakar man födelsedagsfika till kollegorna på jobbet? var en fråga jag grubblade mycket på i veckan. Det svåraste var egentligen inte "vad" utan "hur mycket" då uppslutningen kunde vara allt från 30 till 65 personer. Det gick bra och det blev till och med några bitar över. Tror jag lägger upp receptet här såsmåningom för kladdkakan blev riktigt bra!

I present fick jag något helt otroligt! Det här var ledtråden:


Jag ska få flyga skärmflygning i Kåseberga på Österlen!! De listiga kollegorna frågade så diskret om min höjdskräck att jag inte misstänkte annat än att jag skulle få en tekanna tills filmen gick igång. Listiga rackare!

Tack till alla eventuella jobbarkompisar som läser det här!

Jag älskar maj.

Maj är min favoritmånad över alla andra och jag tror inte att bara är för att jag fyller år då. Nej tänk som naturen fullkomligt exploderar nu! Maj är som grand finale i ett maffigt fyrverkeri när naturen bara öser på med sina bästa pjäser, den ena efter den andra, och buskarna är så saftigt gröna att man nästan blir sugen på att ta en tugga.

Samtidgt är det så svårt. Det är så vackert, så skirt och man förundras och njuter, men det är inte helt smärtfritt. För det är så vackert att det nästan gör ont. Och mitt i allt fyrverkeri vet man att den här tiden skenar förbi och att man snart står med ena foten i semestern och ena på jobbet och undrar hur tiden kunde gå så fort.


Maj är för mig förknippat med en hel massa barndomsminnen, och det är säkert inte så lite förknippat med min, farfars och tre kusiners födelsedagar för såna dagar gav ju många minnen. En födelsedag med vattkoppor och inget kalas utom för dem som haft det. Ett 6-årskalas med bästisen som ställde upp på ett tandlöst foto med mig, i fina kjolar och knästrumpor. Den rutiga klänningen jag fick av farfar, samma år som jag fick min första bikini. Långt innan man behövde en. Och så känslan av att nu var det inte så mycket kvar tills ett tio veckor långt lov av frihet började.

Sköna maj.

 

I fredags var vi och såg van Morrison på Baltiska hallen! Tjoho! Såg fram emot att äntligen få se denna legend som bland annat gjort den här låten.

Det var första gången jag någonsin kom försent till en konsert och första gången i världshistorien (eller?) som en
konsert börjar i tid! Har ni någonsin varit med om det? Grr. Nåväl. Vi kan bara ha missat ett par låtar. Eller...det skulle ha varit på en normal konsert. På en van-konsert kan man på 10 minuter ha missat minst fem låtar för han rev verkligen av dem i ett rasande tempo! Okej, han spelade normalfort, men i samma ögonblick som han slutade sjunga och vi började klappa händerna så slängde han ut ett låtnamn till alla musikerna som bokstavligen KASTADE på sig ett nytt instrument och började spela så snart de fått det om halsen/till munnen. Otroligt, vilket tempo!

Tydligen kan hans konserter variera mycket (säger Per Hägred) i kvalitet och energi, och det här var förmodligen i den nedre änden av skalan. Han bara rev av sina låtar utan att på något sätt söka publikkontakt. Men tydligen så ska han inte vara ett stort fan av att ge konserter. Förresten, han sa något mellan två låtar! Då började hela Baltiska Hallen JUBLA! Undrar om det var någon som hörde vad han sa...Hehe.

När det hade gått en timme och 40 minuter ställde han av sig gitarren mitt i en låt och gick, medan musikerna fortsatte spela. Pinkpaus, tänkte jag. Det kom in en kille och tecknade åt dem att fortsätta spela. Prostatabesvär, tänkte jag. Snart kommer han tillbaka och sjunger färdigt låten och fortsätter konserten. Men nej.

De spelade klart låten, ställde av sig instrumenten och så tändes belysningen och alla gick hem. Helt galet!! Man visste inte vad man skulle tänka efteråt. Men vi åkte hem till Lund och tänkte vidare på &bar över ett glas vin. Gott! Men sen var klockan elva och alla höll på att somna. Det är ungefär så mycket man orkar en fredagkväll nuförtiden.

---

Och jag undrar varför jag inte fick till skärpan på texten! Bara så ni vet att jag vet. Och att det inte ska se ut så.

När jag ändå är igång och tittar på Youtube...

Jag är inget Army of Lovers-fan. Har aldrig varit och kommer aldrig att bli.

Men!

När månen och solen och alla stjärnorna sammanfaller i ett visst läge så att jag står på ett dansgolv samtidigt som dj:n slår igång den här låten - då är jag ostoppbar! Då har jag inte längre någon kontroll över mina armar och ben utan låter kroppen flaxa och hoppa fritt för åh, vad kul den är att dansa till!!

Kan tänkas att jag har fått en drink i mig vid de tillfällena och då är det ju som bekant ännu lättare att tappa kontrollen på dansgolvet, men jag tror inte jag kan stå still till den här låten oavsett om jag är på en full buss eller på ett dansgolv.

Man går upp på morgonen, mycket svårövertalad trots att mobilen visslar "Dont Worry - Be Happy". Lägenheten känns kall och man lutar sig lite mot elementet i badrummet och får lite mod att börja klä på sig med kalla fingrar.

Skuttar ner och hämtar tidningen i lådan med snabba steg, håret på ända och axlarna uppe vid öronen och läser den minst tio minuter längre än nödvändigt för man vet att det blir en kall cykeltur till jobbet. Väl på cykeln med öronen täckta av öronmuffar och händerna av boxningshandskar (har inte ni såna?) går det trots allt. Man förfryser ingenting!

Småruggigt på jobbet, sjal över axlarna och te mellan händerna. Och sen upp på cykeln igen för en kvarts tur hem i mörkret. Det blir mörkt så tidigt! Efter middag och en stund här vid datorn så kommer belöningen, trösten, moroten - en stund i soffan med te och en varm kanelbulle och tända ljus.

November är inte så dumt, eller hur?

När jag var liten tyckte jag inte om gröt. Dvs inte vanlig havregrynsgröt eller risgrynsgröt. Men när hösten kom och det var dags att skörda i min mormors stora trädgård med alla dess gamla äppelträd, då gjorde mamma ibland äppelgröt. Och det är nog den höstigaste smaken jag kan föreställa mig.

Receptet här nere är lite på en höft men håll ögonen på äpplen och ris så att de blir ordentligt genomkokta, och servera kall mjölk till. Då kan det inte bli fel! Och behåll gärna skalet på äpplena, för det blir gott tuggmotstånd.

Jag fick två kassar äpplen av min vän Jenny häromdagen, så minst en laddning gröt ska det bli.

...och det känns rätt ok. Förmodligen för att jag bara jobbar fredag och sen har helg. :)

Snabb rapport om

- Bilskrället: Verkstan lagade rosten och besiktade bilen medan vi var bortresta. Hurra! Så nu kan vi nog köra den till nästa besiktning, men sen är den nog slut.

- Semestern. Hemma igen efter tre veckor i Singapore och Thailand. Har haft en f a n t a s t i s k semester och bilder kommer snart!

Idag är det kanelbullens dag och jag blev sugen på nybakta bullar. Har satt igång ett bak som nog var att ta mig deg över huvudet för det blev en dubbel sats...

Igår kväll var det festlig kräftskiva med hela Ps familj hemma hos hans mor, och vi satt ute och njöt av värmen i kortärmat hela långa kvällen. Underbart! Äntligen sommar!!

Så vad gör man då en tisdag kväll? Jo, man ringer Lödde Båt & Kanotcenter och kollar om de har kajaker för uthyrning ett par timmar. Man flexar ut, packar snabbt som attsingens matsäck och kamera och trycker plattan i mattan! Och så hoppas man att man lyckas hålla sig i kajaken.

Solen sken hela kvällen och kossorna glode på oss där vi kom tjoandes och stojandes ner längs ån. Det där med att tyst glida fram tar vi nästa gång. Än så länge är vi inte så bra på att glida så då kan vi lika gärna skippa det där med att vara tysta också tills vidare. Att kajaktypen var en nybörjarkajak vid namn Kiwi kändes mycket passande. Blåbär hade också passat.

Nu sitter man här med värkande axlar och hoppas träningsvärken lägger sig snabbt, för det här var roligt!

Eller ut på Romeleåsen, som jag och K gjorde i lördags! Vi bestämde oss för att trotsa vädrets makter och gav oss ut på en 15 km lång tur efter Karin Hoffmanns förslag i Rundvandringar Romeleåsen. Den skulle vara 14 km men blev nog en kilometerlängre efter en självsäker men galen avstickare vi gjorde. Det fanns helt enkelt för många stigar att välja mellan.
 
               


Det var torrt och fint, och faktiskt så vågade vädergudarna sig inte på att blöta ner oss! Tror vi verkade för tuffa och förberedda. Efter en stund satte vi oss vid en tall och packade upp matsäcken. Te till mig, kaffe till K (väl förberedd tjej: en vit termos med varm mjölk, en svart med hett kaffe), ostmackor till mig (i alla väder), lax på knäckebröd (!) till K. Ibland är hennes påhitt för vågade för mig... Och så ett par kanelbullar, förstås.

Det, mina vänner, är livskvalitet.