humraliv

Ibland blir det nästan rätt. För att se det positivt. Eller så kan man säga att det varken blir hackat eller malet.

Jag har långa ben.
Eller kort överkropp, beroende på hur man ser det.
Jag väljer att se det som långa ben.

Vännen Ms mamma påpekade någon gång när jag som tonåring ynkade mig över den ofta mycket opraktiska oproportionerligheten att fotomodeller minsann har långa ben. Jag kunde bli fotomodell, föreslog hon.
Vännens storebror replikerade då rart:
- Ja, eller struts.

Som bakgrund, alltså. Så förstår ni att när man med kort överkropp och långa ben äntligen hittar byxor som sitter snyggt så slår man helt enkelt till, kosta vad det kosta vill. Så jag slog till på ett par såna här:


Inte nog med att de hade låg midja, de såldes dessutom i rålängd.
Hurra!
Satt snyggt gjorde de ju också!
Dubbelhurra!

Kom hem och svassade runt i lägenheten och tänkte att med de här braxorna skulle jag vara snygg både på fjället och kontoret. Tills jag funderade på om de egentligen var vad jag sökte...Det slutade med att jag lämnade tillbaka dem.

De var nämligen ett riktigt snyggt skott, men bredvid mål. De var för tighta för vandring. Det är jobbigt nog utan att behöva streta mot byxorna hela tiden. Och de var helt enkelt för frilufsiga för jobbet. Två dragkedjor för att korta av dem, det var liksom två mer än jag behövde här hemma i stan.

Rackarns. Så jag stretar på i mina Karla zipp-off i borstad G-1000. också köpta i rålängd. Me like.




Foton lånade från naturkompaniet.se