humraliv

Stopp sa min kropp.

Jag tror lätt att jag inte längre är så känslig för stress. Att jag var det, förut, men att jag är tillbaka på den tåliga nivån igen som jag låg på innan 2005, då jag nätt och jämnt klarade mig från att snubbla in i väggen. Men så är det inte och det är väl fasiken att det ska vara så svårt för mig att fatta! Jag har blivit påmind förut och jag har blivit påmind igen. Rätt vad det är så slår kroppen bakut och vägrar mig den sömn som jag annars är så bra på att vägra min kropp. Men det är en nog så tydlig signal till mig att det är dags att säga STOPP!

Detta har jag lärt mig:

• Delegera (till exempel en paj, partymusiken och sånghäftet till din kommande 30-årsfest!). Check.
• Sätt gränser (exempelvis när du har erbjudit ett finger och känner hela handen tas i anspråk). Check.
• Konkretisera: skriv listor så att du ser vad det faktiskt är som hänger över dig. Kanske ser du då något som kan skalas bort eller skjutas upp. Ska göras ikväll.
• Lufta tankarna med dem som orkar lyssna, för de som orkar lyssna är förmodligen dina rara vänner som påminner dig om att andas och sakta ner. Och det kan man behöva höra. Japp.

Sen är du åter rustad för att göra det du vill och bör hinna med.