humraliv

I fredags var vi och såg van Morrison på Baltiska hallen! Tjoho! Såg fram emot att äntligen få se denna legend som bland annat gjort den här låten.

Det var första gången jag någonsin kom försent till en konsert och första gången i världshistorien (eller?) som en
konsert börjar i tid! Har ni någonsin varit med om det? Grr. Nåväl. Vi kan bara ha missat ett par låtar. Eller...det skulle ha varit på en normal konsert. På en van-konsert kan man på 10 minuter ha missat minst fem låtar för han rev verkligen av dem i ett rasande tempo! Okej, han spelade normalfort, men i samma ögonblick som han slutade sjunga och vi började klappa händerna så slängde han ut ett låtnamn till alla musikerna som bokstavligen KASTADE på sig ett nytt instrument och började spela så snart de fått det om halsen/till munnen. Otroligt, vilket tempo!

Tydligen kan hans konserter variera mycket (säger Per Hägred) i kvalitet och energi, och det här var förmodligen i den nedre änden av skalan. Han bara rev av sina låtar utan att på något sätt söka publikkontakt. Men tydligen så ska han inte vara ett stort fan av att ge konserter. Förresten, han sa något mellan två låtar! Då började hela Baltiska Hallen JUBLA! Undrar om det var någon som hörde vad han sa...Hehe.

När det hade gått en timme och 40 minuter ställde han av sig gitarren mitt i en låt och gick, medan musikerna fortsatte spela. Pinkpaus, tänkte jag. Det kom in en kille och tecknade åt dem att fortsätta spela. Prostatabesvär, tänkte jag. Snart kommer han tillbaka och sjunger färdigt låten och fortsätter konserten. Men nej.

De spelade klart låten, ställde av sig instrumenten och så tändes belysningen och alla gick hem. Helt galet!! Man visste inte vad man skulle tänka efteråt. Men vi åkte hem till Lund och tänkte vidare på &bar över ett glas vin. Gott! Men sen var klockan elva och alla höll på att somna. Det är ungefär så mycket man orkar en fredagkväll nuförtiden.