humraliv

Vilken present! Vägen till startplatsen var helt omöjlig att hitta så den tid vi hade tänkt använda till att sitta och titta på andra som flög, den flög iväg. Inte ens med vägbeskrivning var det särskilt mycket lättare. "Sväng in mitt emot den gamla UNO-X-macken" sa mannen vi stannade. 1. Visst, det fanns en gammal bensinpump vid vägen, men inte ett enda UNO-X-märke. 2. "Mitt emot" hade blivit rakt ut i åkern. "Bredvid" fungerade mycket bättre.

Vi hittade dit, och som tur var hade schemat förskjutits lite så vi var helt plötsligt i god tid. Skönt!

Efter en kvart eller så landade Hansi (piloten) med en passagerare och det var dags för mig. DÅ blev det pirrigt för första gången! Hua! Men killen som hjälpte till vid starten förklarade tydligt hur jag skulle göra och skrämde mig inte mer än överkomligt med sina svar på mina frågor.

(- Vad är det här för rem? Kan jag hålla i den under turen?
- Dra INTE i den för då åker du i vattnet!
- Va?!
-Närå, man spänner selen med den.
- Är det vanligt att man landar i vattnet som han där nere med skärmen halvvägs ute i havet?
- Närå, bara vid tandemflygning.)

Och vips så var vi väg. Jag satt som en drottning i min stol (det var riktigt bekvämt!) och kunde njuta av landskapet. Marken försvann från under mina fötter, och vi gled iväg i sidled längs med Hammar Backars sluttning. Högre och högre steg vi, och jag kunde snart se fåglarna glida runt under oss.

Jag fick en bild av hur det är att vara fågel och glida fram tyst och fort. Vi till och med ryttlade ett tag, det vill säga hängde alldeles stilla i luften. Hansi, piloten (säger man så?), förklarade att det inte fanns en chans i världen att fåglar bara flyger för att transportera sig eller jaga. De flyger för att de kan och för att det är roligt.

Och jag är beredd att tro på det.

Tack kollegorna för det jättefina presenten!