humraliv

Ärligt talat?
Skitstor.

Den här lilla vännen landade på min axel en morgon förra veckan, och satt kvar medan jag gick till dörren och ropade in till P som fick komma sättande med sin kamera. Och hon visste inte hur väl hon gjorde. Som jag behövde detta just den här morgonen!

Jag ska inte tråka ut er med detaljer om hur jag hade lastat en kartong med överbliven öl från min 30-årsfest (skulle senare lämna tillbaka den på systemet). Eller hur jag provade lyfta den men tänkte att handtagen kaaanske inte skulle hålla och därför skulle ställa ner den igen. När handtagen brast. Jag hoppar över biten om 10 flaskor öl som sprack och rann ut. Hur dörrmattan sög upp öl som en svamp och allt det andra, plus en massa glassplitter, rann ut över hallgolvet. När jag redan var sen till jobbet. Det där om hur strumporna och tapeten också sög upp bra är ju inte heller så kul. Särskilt inte en tisdagsmorgon...

Näe, jag hoppar över det och nöjer mig med att berätta att jag den här tisdagsmorgonen gick med ett leende på läpparna. Hur det kändes som om någon sett min arga blick och mitt trötta torkande. Känt hur desperat jag behövde en räddande, glädjande liten ängel som piggade upp mig. Precis så kändes det! Vad som började riktigt uselt vände och blev en tokigt glad stund!