humraliv

Jag tror det.

Jag har sen jag startade min blogg humraliv funderat på vilken riktning jag vill att den ska ta. Jag har inte kommit fram till något egentligen, men jag känner att jag vill lägga mer tid på foton och "photoshoppande" och mindre på att skriva inlägg. Jag läser hellre vad andra har skrivit. Därför har jag nu startat min fotoblogg I Gunnels Blick. Lite ärligare, lite mer kortfattad. Bilder ackompanjerade av ord istället för tvärtom, är ambitionen.

Den här bloggen lägger jag snart på is för att kunna lägga tiden på det jag känner mer för. Där hittar du inlägg om humlegympa, onyttigheter, fåfänga och annat som jag har försökt fånga på bild.

Så välkomna över!

Mitt bidrag till veckans tisdagstema hittar du här.
Eller klicka på den lilla, lilla bilden.

Veckans tisdagstema är nytt & gammalt. Det gamla får representeras av en liten nött skylt i Botaniska Trädgården i Lund, en skylt som talar om att växten den står vid kallas för mor och barn. Ett underbart namn på en växt, inte sant? Det nya får representeras av en helt annan mor med barn, ett barn så nytt att det inte ens hunnit titta ut ännu.

Följ min blogg med bloggkoll

Ta kontroll över din blogg, stod det. Och kontroll vill man ju ha. Så nu testar jag hur det fungerar...

Vilken present! Vägen till startplatsen var helt omöjlig att hitta så den tid vi hade tänkt använda till att sitta och titta på andra som flög, den flög iväg. Inte ens med vägbeskrivning var det särskilt mycket lättare. "Sväng in mitt emot den gamla UNO-X-macken" sa mannen vi stannade. 1. Visst, det fanns en gammal bensinpump vid vägen, men inte ett enda UNO-X-märke. 2. "Mitt emot" hade blivit rakt ut i åkern. "Bredvid" fungerade mycket bättre.

Vi hittade dit, och som tur var hade schemat förskjutits lite så vi var helt plötsligt i god tid. Skönt!

Efter en kvart eller så landade Hansi (piloten) med en passagerare och det var dags för mig. DÅ blev det pirrigt för första gången! Hua! Men killen som hjälpte till vid starten förklarade tydligt hur jag skulle göra och skrämde mig inte mer än överkomligt med sina svar på mina frågor.

(- Vad är det här för rem? Kan jag hålla i den under turen?
- Dra INTE i den för då åker du i vattnet!
- Va?!
-Närå, man spänner selen med den.
- Är det vanligt att man landar i vattnet som han där nere med skärmen halvvägs ute i havet?
- Närå, bara vid tandemflygning.)

Och vips så var vi väg. Jag satt som en drottning i min stol (det var riktigt bekvämt!) och kunde njuta av landskapet. Marken försvann från under mina fötter, och vi gled iväg i sidled längs med Hammar Backars sluttning. Högre och högre steg vi, och jag kunde snart se fåglarna glida runt under oss.

Jag fick en bild av hur det är att vara fågel och glida fram tyst och fort. Vi till och med ryttlade ett tag, det vill säga hängde alldeles stilla i luften. Hansi, piloten (säger man så?), förklarade att det inte fanns en chans i världen att fåglar bara flyger för att transportera sig eller jaga. De flyger för att de kan och för att det är roligt.

Och jag är beredd att tro på det.

Tack kollegorna för det jättefina presenten!

Idag är det dags att få luft under vingarna!

Veckans Tisdagstema är metall. Silver är ju metall, så borde väl silvertejp också räknas? Och det var nog just silvertejpen som gjorde att P inte behövde gå barfota de sista milen på vår vandring i de vackra fjällen.

Här hittar du fler bidrag till temat!

Den 15 juni 1968 ringde klockorna i kyrkan för mina föräldrar. De var då 27 och 25 år gamla och sade ja till varandra. Min farbror sjöng Där björkarna susa och festbilderna skvallrar om ett kul kalas.

I juni var vi en tur till Grinda i Stockholms skärgård för att fira mina rara föräldrars 40-åriga bröllopsdag. Det blev en jättemysig helg med god mat i charmig miljö och jag hoppas att vi kommer på många anledningar att göra liknande utflykter tillsammans.

Här är lite bilder från den helgen.


Vaxholm, lite photoshoppat.


Grindas egentappade vatten



På vägen hem hade vi ett par timmar att spendera i Gamla Stan. Den var sig lik, precis som jag vill ha den.

Packa, packa, packa...

Efter en mysig kväll med K, med kvällsdopp i stenbrottet och mycket prat så drog packningen igång på allvar.

Tre eller fyra par strumpor? Fyra. Gånger två. Hur många gånger kommer vi att tvätta? Ska man ha allt det här godiset med eller kanske man ska lätta på packningen och äta lite nu? Ta en, packa fort ner resten. Djupt. Ska makaronerna portionsförpackas eller inte? Ja, portionsförpackas. Och behöver man verkligen den där mysiga bomullströjan eller är det vettigare med en vindjacka. Vindjacka blir det.

Ujuj. Tur att vi reser först i morgon kväll. Så man hinner sova på dagen. Men det ska visst bli tokvarmt här imorgon, så det får nog bli ett dopp också.

Nehejni! Ha det gott! Här bär det av till fjälls!

Här ska vi bo en natt:



Fjällstugan Gåsen. Kanske orkar vi upp på toppen av Gåsen den här gången, älskling? Förra gången kom vi fram sent och det var bara att lägga fötterna i framstupa sidoläge. I år vet vi bättre. Både hur man bär ryggsäckar och hur tidigt man ska ge sig av.

Aaaaahhhh....

Ibland blir det nästan rätt. För att se det positivt. Eller så kan man säga att det varken blir hackat eller malet.

Jag har långa ben.
Eller kort överkropp, beroende på hur man ser det.
Jag väljer att se det som långa ben.

Vännen Ms mamma påpekade någon gång när jag som tonåring ynkade mig över den ofta mycket opraktiska oproportionerligheten att fotomodeller minsann har långa ben. Jag kunde bli fotomodell, föreslog hon.
Vännens storebror replikerade då rart:
- Ja, eller struts.

Som bakgrund, alltså. Så förstår ni att när man med kort överkropp och långa ben äntligen hittar byxor som sitter snyggt så slår man helt enkelt till, kosta vad det kosta vill. Så jag slog till på ett par såna här:


Inte nog med att de hade låg midja, de såldes dessutom i rålängd.
Hurra!
Satt snyggt gjorde de ju också!
Dubbelhurra!

Kom hem och svassade runt i lägenheten och tänkte att med de här braxorna skulle jag vara snygg både på fjället och kontoret. Tills jag funderade på om de egentligen var vad jag sökte...Det slutade med att jag lämnade tillbaka dem.

De var nämligen ett riktigt snyggt skott, men bredvid mål. De var för tighta för vandring. Det är jobbigt nog utan att behöva streta mot byxorna hela tiden. Och de var helt enkelt för frilufsiga för jobbet. Två dragkedjor för att korta av dem, det var liksom två mer än jag behövde här hemma i stan.

Rackarns. Så jag stretar på i mina Karla zipp-off i borstad G-1000. också köpta i rålängd. Me like.




Foton lånade från naturkompaniet.se

Rackarns.

Köpte mig ett sånt här på addnature.com. Ett Trangia 27-3UL.


Bild lånad från Trangia.se

Kanon! Jättefint och snabb leverans som bara den!

Men det var för litet. För sent kom vi på att en liter inte är särskilt mycket när man ska koka pasta till två hungirga vandrare.

Återstår att antingen köpa en lägerkittel som man ställer ovanpå köket när man lagar mat (dvs energiförlust pga avstånd till lågan) eller att sälja köket och köpa en modell större.

Någon som är intresserad av ett helt oanvänt kök? Spritbrännare ingår.

Uppdaterat 2008-07-23: Sålt till kollegan/gentlemannen med en scout till dotter.

Veckans tisdagstema är Tro.

Jag tror.
På mycket.
Jag har väl lite svårt att definiera på vad, men bland annat tror jag på det här: Möjligheten till förändring, om man verkligen vill.

Jag tror att om tillräckligt många reser sig och ställer KRAV så förändras saker och ting. Ibland, eller ganska ofta, sviktar dock min tro på mitt eget engagemang och ork. Det är då man ska lyssna på en sån som Mattias Klum, och bli påmind om att det är bättre att göra det lilla man kan än att gå och grubbla på allt man borde göra.

Jag påminner mig också den här synen som mötte mig en morgon i köket. Det är också tro. Klicka på bilden så får du läsa lite mer om den.



Vill du också vara med och bidra med en egen tolkning? Gå in här!

Som Mattis rusade ut i Mattissalen och skrek när Ronja fötts ville jag idag rusa ut från Mattssons Foto i Lund och skrika över hela Klostergatan:

- Jag har fått ett objektiv!

(varpå någon svarar:)

- Vad blev det för sort?

- Ett MAKRO!!


Äntligen fick de hem det. Mitt hett efterlängtade Nikkor 60mm. Nu ska här lekas!




Hm. Inte riktigt meningen att fingeravtrycken skulle vara kvar. Men det är faktiskt inskriften och makron som räknas.

 

Det måste nog bli den inledande frågan i det här inlägget: Jag vill. Men hur gör man för att orka?

Mattias Klum sade i sitt sommarprogram något mycket klokt: Alla ni som tvivlar på er egen förmåga att göra skillnad - sluta med det och börja göra något istället!

 

Ibland måste jag höra något sånt för att återigen orka engagera mig i jakten på den hållbara livsstilen. Och nej, jag kommer inte sluta köra bil. Och jag kommer inte att avstå allt som inte är kravmärkt eller ekologiskt. Inte heller kommer jag att sluta ta flyget upp till mina föräldrar i Uppland när jag vill besöka dem en helg och tåget tar för lång tid.

 

Men jag får ny kraft att ta cykeln till jobbet även när det regnar.

Jag får ny energi att söka alternativ till de varor jag köper av bara farten. Var finns bra ekologiska underkläder*, till exempel?Eller hudvårdsprodukter utan palmolja?

 

Jag tänker ett varv till innan jag tar det vanliga vetemjölet istället för det ekologiska på grund av prisskillnaden. För visst har jag ju råd med det?

Frågan är: Har jag råd att låta bli?

 

Hittar jag inga kravmärkta bananer på mitt ICA, så kanske jag tar mig tiden att fråga efter dem. Och när jag har tiden så ser jag till att ta tåget, även upp till de kära föräldrarna.

 

I perioder tar det här mycket av min tankeverksamhet, för det skär i mig när jag hör Mattias Klum berätta om Orangutangerna på Borneo, som bara kommer att finnas där i tio år till om inget görs.

Mitt hjärta brister lite grand varje gång jag hör om svältande isbjörnar och döende hav.

 

En dröm jag har är att få chansen att klimat- och miljöoptimera mitt hem och mitt liv, med riktig proffshjälp. Jag skulle vilja bo klimatsmart, bära snygga kläder som är så miljö- och rättvisemärkta som det bara går. Jag vill köra min bil, men på ett så snällt sätt som möjligt. Jag vill inreda mitt hem med vackra saker och fina blommor, men så långt det bara går göra det utan att någon har fått sätta sin hälsa på spel för det, och utan att behöva tänka att jag tär.

Tär, tär, tär.

Jag vill. Men hur orkar man?

Tills jag har svaret på den frågan köper jag mitt ekologiska mjöl. Skickar ett och annat ilsket mail till Skånemejerier för att de sätter en j***a skruvkork på paketen istället för att göra all mjölk ekologisk. Jag köper så närodlat som möjligt och jag kör bilen på låga varvtal. Jag fortsätter kika efter bättre saker i de perioder som jag orkar, och jag sviker inte från min roll som Isbjörnsfadder hos WWF.

 

Jag tror på den lilla människans möjligheter att göra stora skillnader. Jag gör verkligen det.

Framför allt så känner jag i hela mig att hur ska det gå om alla låter bli att göra det de kan bara för att det kanske inte gör någon stor skillnad att just de gör det?!

 

*till exempel på addnature!